08 december 2015

Så har det hänt

Så har det hänt - att någon från de högre sfärerna dristat sej till att uttala vad alla vet sedan länge.
Att bakom det mesta elände här i världen gömmer sej avarter av islam.
"Gömmer sej" är kanske inte rätta ordvalet för de ger högljutt tillkänna att brotten de utför sker i just islams namn.
Namn som ISIS, Al Qaida, Hizballah, Hamas, Al Nusra, Muslimska Brödraskapet, The Talibans, Al Aqsa Brigaden, Boko Haram, Islamic Jihad, och PLFP hör vi dagligen talas om i nyheterna och det är inte i några uppbyggliga sammanhang.

Nu har presidentkandidaten Donald Trump högt och tydligt sagt vad alla vet.
Konstigare än så är det inte.
Möjligen då att han specificerade hur han tänkte sej ta itu med denna fatala soppa för att göra USA så säkert som möjligt för sina medborgare.

Donald Trump ansåg att muslimer inte utan vidare skulle ha fritt tillträde till USA innan det var utrett och utagerat vad som orsar den ena massakern efter den andra.
Det kan vid första påseendet synas inhumant men det är samma arbetsmetod som polisen utnyttjar sej av.
När ett brott begåtts stoppar man tillträde till brottsplatsen och ingen som varit i närheten får avlägsna sej innan polisen förvissat sej om att vederbörande inte har något ytterligare att tillföra utredningen.
Trump vill ha ett tillfälligt stopp på inflödet av muslimer tills det är klarlagt "vad som pågår" och att det finns ett verksamt instrument där vanliga hyggliga muslimer kan skiljas från mindre hyggliga muslimer som kommer till USA för att åstadkomma ond bråd död.
Idag är de instrumenten oerhört trubbiga och slöa.
Dessutom, vi väntar fortfarande på en massiv folkrörelse bestående av de hyggliga muslimerna där de otvetydigt fördömmer allt vad politiskt islamism heter.

I CNN har svallvågorna efter Trumps uttalanden gått höga.
I spetsen för dessa står Christiane Amanpor - vem annars.
Som vanligt väljer hon sina intervjuobjekt efter hur väl de kan artikulera hennes egna åsikter.
Ingen av de CNN medarbetare som idag höjt tonläget nämner med ett ord allmänhetens oro och rädsla för att islamister ska ta chansen att utföra nya massakrer i deras omedelbara närhet.
Detta noteras naturligtvis av det s.k. allmänheten.
Jag känner människor i USA som inte vågar delta i julfesten på sina arbetsplatser av rädsla för nya fräscha islamistattacker.

Donals Trump har sagt vad man inte får säga och naturligtvis fått det dövblinda etablissemanget mot sej.
Detta är inte riktigt sant men ändå...
Etablissemanget (ja ni vet vilka jag menar) vet mycket väl att det är avarterna av islam som orsakar de grövsta brotten mot mänskligheten idag men just det får man naturligtvis inte säga.
Skillnaden mellan dem och Trump handlar alltså egentligen bara om mod.
Mod att äntligen säga vad alla vet.
Metoderna kan alltid diskuteras men finns inte modet så finns ingenting.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ...

27 augusti 2014

Stenansiktena

"Sommarlov" - Tzeva Adom

Jag har aldrig sett så många stenansikten på en gång som i TV-sändningarna i kväll.
Alla borde väl vara glada nu när en ny vapenvila inträtt.
Eller...?

Nej det var ingen glädje och knappast någon lättnad heller trots att bombardemangen varit synnerligen ihärdiga senaste dygnen.
"Var detta allt"? – tänkte man.
Var det för detta som mer än 60 människor dog och landets ekonomi fick en ovälkommen slagsida?
Var detta allt?

Inte ens på dag 50 av kriget gjorde israelerna vad de borde ha gjort dag 1 – plocka bort Hamas från Gaza.
Hade de nu bestämt sej för att låta Hamas leva och frodas då begriper jag inte varför de överhuvudtaget började bomba Gaza.
De till och med satte in marktrupper för att göra vad då?
Jo de sprängde tunnlar vilket alla är tacksamma över tills Hamas grävt nya bredvid de gamla.
De värnpliktiga dog på ett grymt löpande band.

Det var raketregnen som gjorde att israelerna kände sej tvungna att dra ut i krig men raketerna fortsatte att falla i en allt accelererande takt även dag 50 av kriget – så?
Svaret står skrivet i allas ansikten i kväll.

Glädjen och festen finner du på andra sidan gränsen, i Gaza.
Där ljublar och reser Hamas sina gröna flaggor eftersom de besegrat "ockupationen".
De har visat att israelerna är riktiga lättviktare och dessutom lyckades de avfolka kommunerna i Gazas närområde.
Det ska verkligen firas.

Andra som firar är Hizballah och förmodligen också Iran.
De förstår nu att när israelerna hotar så är det bara en liten mus som ryter.

Dessutom - den existensiella skräcken har drabbat många för om IDF inte kan försvara oss - vem kommer då att göra det?
Ingen.

Andra bilder vi såg i kväll var från några kibbutser inte långt från Gaza.
Där var det så gott som avfolkat och de som var kvar pendlade mellan besvikelse och ren ilska.
Dessutom var det svart eftersom några av de sista raketerna lyckades skada eltillförseln.
Tala om antiklimax – svart och deprimerande.

En av reportrarna berättade att President Sisi i Egypten och hans regering var djupt besvikna över att israelerna inte lyckades nå sina mål vad gäller Hamas.
Uppenbarligen var israelernas mål mer modesta än egyptiernas men det säger ändå ganska mycket.

När det i kväll skulle avgöras om man skulle acceptera den av Egypten föreslagna vapenvilan så fann Netanyahu att en majoritet skulle rösta nej så han skippade helt enkelt omröstningen...
Om det var han själv som tog beslutet eller hur det egentligen gick till var i kväll ganska luddigt.

Den stora frågan är om man ska ge sej ut i ett krig med allt vad det innebär om man inte har för avsikt att vinna?
Jag tycker inte det men andra tycker tydligen det är OK att bara irritera motparten en stund.
Tror någon verkligen att Hamas kommer att ge upp sitt krigande och sina vapen om ingen tvingar dem?

Det har gjorts liknelser mellan Hamas och ISIS den senaste tiden och även om dessa båda fanatiska terrororganisationer idag har olika målgrupper så stämmer liknelsen ganska väl.
Jag vet inte hur mycket Obamaadministrationen står bakom dessa frampressade vapenvilor men Obama är ju känd för att leda "from behind", från skuggorna, och visst ser vi hans hand både här och där.
Den dagen Obama i egen hög person sätter sej ner och gör eftergifter till ISIS, den dagen – inte tidigare – har han rätt att pressa Israel att göra eftergifter till Hamas.
Någon ordning får det väl vara även på USA's president.

Nej den riktiga glädjen och lättnaden över att kriget förmodligen är över vill inte infinna sej.
Finns det någon i Israel som egentligen är riktigt nöjd med utgången?
Att otroligt många är vansinnigt besvikna och ganska ilskna förstår vi av Bibis dalande populäritetssiffror.
Efter alltför många döda soldater och civila hade vi faktiskt förväntat oss mer.

Allt fler sällar sej en kväll som denna till stenansiktena.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ...

26 juli 2014

Lunchlåda i Gaza




Det är inte lika kul längre...
Man går till jobbet som vanligt på morgonen men det hela börjar kännas ganska meningslöst.
Jag pussar frugan, klappar ungarna på huvudet, stoppar min lunchlåda i plastpåsen tillsammans med nya telefonen och går iväg - men det känns inte roligt längre.

Det brukade vara roligt när man på kvällen, efter väl förrättat värv, slog på en israelisk TV-kanal och förnöjsamt kunde se och höra om israeliska döda och skadade jag stolt kunde ta åt mej äran av.
Ibland kunde jag till och med via TVn vara gäst på begravningar av personer jag dödat några timmar tidigare.
Som att sitta på första parkett.
Det var tider det.

Nu efter att de luriga israelerna börjat använda den där 'lådan' med raketer som nästan jämt träffar mina är ju hela nöjet förstört.
"Järnkupolen"... ja något ska den väl heta.

Jag har som vanligt samlat ihop en skock ungar, riktar min raket mot till exempel Sderot, utlöser mekanismen och springer iväg och tar skydd.
Barnen står lydigt kvar runt raketrampen och håller för öronen – de vet vad som gäller och de vill ju gärna ha sin glass efteråt.
Man vill ju skydda rampen med avskjutningsmekanismen från otrevliga överraskningar från ovan och jag vill gärna kunna använda den fler gånger.
Allting har blivit så dyrt numera.
Barn är desto billigare, bara några glassar och de är nöjda.

Jag tittar på från runt hörnet någonstans när raketen brusar iväg men numera vet jag nästan helt säkert att det blir enda nöjet för dagen.
Israelernas motraket möter mina högt uppe i det blå och hade jag inte varit så besviken kunde det nästan vara vackert.
Om jag ska vara riktigt ärlig så skulle man lite sentimentalt kunna säga att det handlar om en raket som söker död som möts av en raket som söker liv.

Ja ja, vi ska alla en gång dö och ett jobb är ett jobb.
Grejen är ju att man gärna vill se konkreta resultat av sina ansträngningar.

Det är nog trots allt dags att plocka fram lunchlådan som frugan gjort i ordning och se vad den innehåller.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ...

21 juli 2014

Bisatser


Man skulle kanske tro att det är lätt att få till ett blogginlägg mitt under en brinnande militär operation.
Det är det inte.
Inte för mej i alla fall.
Man ska ju helst hålla sej till ämnet sägs det men eftersom det kommer att bli svårt så utvidgar jag helt enkelt ämnet till att handla om "Hamatzav" - tillståndet i landet.

Man bombarderas (f'låt uttrycket) hela tiden med nya uppgifter, nya bilder, nya intervjuer och artiklar.
Dessutom stöter man på nya uppfattningar om situationen som kanske rubbar ens egna uppfattningar och ett förvirrat förvirringstillstånd infinner sej.

Människorna i Israel är ganska störda av helgens demonstrationer i företrädesvis Europa.
Man hör jämförelser med dödstalen i Syrien och Irak och trots dessa har gatorna i Paris och London varit fulla av bilar - inte av demonstranter.
Det saknas logik eller så försvinner allt vad logik heter när judar är inblandade och - gu' sej förbarme - försvarar sej.
Är förståelsen för vad som egentligen händer så ynklig eller är det det urgamla judehatet som brutit sej ur den sista fernissan?

Sedan återkommer man här ofta till ordspråket - 'Som man bäddar får man ligga'.
Alla i området vet att israelerna inte bad om detta utan tvingades in i denna ganska skrämmande upptrappning allt eftersom medborgarna blev utsatta för grövre och grövre hot.
Raketerna sprutade ut från Gaza som aldrig förr och människorna i områden som inte behövt oroa sej tidigare blev tvungna att söka upp närmsta skyddsrum.
Hamas kastade en vapenvila utarbetad av Egypten - inte av Israel - i papperskorgen och får nu ta konsekvenserna av detta.
Hamas har själva bäddat för följderna.

Igår skedde en markant upptrappning med många döda och skadade, både bland israelerna och folk boendes i Gaza.
Världen rasar.
Israelerna ta åt sej och stämningen är tryckt.
Man både vill och inte vill gå in i en vapenvila men inser att man snart kanske måste.
Det där med att täppa igen tunnlarna från Gaza in till Israel förstod alla var nödvändigt och nu är det större, djupare och ännu mer avancerade tunnlar som ska sprängas.
Kruxet är att Hamas placerat dessa tunnlar under tryggt beskydd av civilbefolkningen utan att först ha inhämtat deras samtycke.

Jag har lite problem med tunnlarna.
Det är ett nödvändigt och viktigt jobb att göra dem obrukbara men om de missar bara en, om endast en återstår, så är ju fortfarande vägen in till Israel vidöppen.
Alltså, missa ingen tunnel!!!
OK, de gräver nya men de är inte användbara i morgon.

De som tvekar om en vapenvila är de som absolut inte vill att Hamas ska gå ur det här kriget med alla sina krav uppfyllda.
De är en bunt terrorister, inte minst vad gäller deras eget folk, och de förtjänar absolut ingenting.
I realiteten är det inte lika enkelt.
Israelerna kan ju inte föra in allt mer soldater och tanks till Gaza och fortsätta att bombardera stadsdel efter stadsdel.
Eller kan de?

Vet ni att sedan Israel började försvara sej nu i senaste rundan så har 1.715 människor blivit dödade i Syrien.
Vad jag vet så var det inte detta råa mördande som helgens demonstrationer i Europeiska huvudstäder handlade om.
Om de inte kan sina fakta så är det bättre de går raka vägen hem och läser på.
Om de helt enkelt inte bryr sej - varför ska vi bry oss om dem?

Häromkvällen fick man på TV ta del av en ganska säregen situation.
Om man utgår från gränsen till Gaza och går österut så är det först nästan helt platt.
Innan man kommer fram till Sderot kommer man fram till en ås med utmärkt utsikt över Gaza och där, mitt bland törnen och gulbränt gräs, hade någon placerat ut en stor puffig och fluffig vit soffa.
Denna soffa var full av glättiga människor som hade kommit för att idka 'krigs-skådning'.
När flygvapnet träffade ett mål och explosionen både hördes och syntes så hurrades det vilt - utan att man visste vem eller vad som just då blev träffat.
En lite äldre man i soffan knappade in ett nummer på sin telefon och fick kontakt med en gammal kompis inne i Gaza.
De pratade lite om att de hoppades kunna träffas snart och i slutet av samtalet fick mannen i Gaza frågan hur stort stöd han trodde Hamas skulle få om det var val idag.
3% blev svaret.

Nu ska det kanske bli vapenvila, humanitär vapenvila kallar de det för.
Är inte all vapenvila humanitär?
Världspressen vänder ut och in på alla möjliga och omöjliga krav Hamas har men jag hör ingenting om israelernas krav.
Har de redan lagt sej?
Folk vill naturligtvis ha lugn och ro, alla mindre viktiga resor har skjutits på framtiden och det är oro i lägret.
För att sluta spränga tunnlar som är skapade för att orsaka blodbad i Israel så vill man naturligtvis ha någonting i gengäld.
Åtminstone någonting.
Snart är både Kerry och Ban Ki-moon i området och eftersom dessa herrar inte är kända som några direkta ljushuvuden så förväntar sej israelerna ganska lite.

Alla kommer naturligtvis att säga - vi vann, men det viktigaste för vanliga människor kommer att vara att terrorismen INTE vann.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ...

12 juli 2014

Att välja är stort




                      







Det heter ju att vi blivit utrustade med en fri vilja men när vi tittar oss omkring ser vi att vissa använder sej av en friare vilja än andra.
Att få lov att välja är stort men vi ska veta att när vi väljer en sak så väljer vi samtidigt bort någonting annat.

Hamas har valt att när det dem behagar skjuta över en eller ett par raket på israelerna.
Bara så där i största allmänhet.
Israelerna däremot kan inte välja om de vill ha något att göra med dessa raketer eller inte.
De bara kommer.
Ibland en och en eller som i dessa dagar – hundratals.

Barnsligt tycker en del att göra så stort väsen av dessa små leksaksraketer som smäller runt lite hipp som happ.
De är upplysningsvis inga leksaksraketer, de innehåller livsfarliga sprängämnen som lätt kan döda en människa under förutsättning att den som skjuter iväg projektilen kan sikta.
Gudarna ska veta att just detta är avsändarnas dröm – att deras raketer ska döda så många israeler som möjligt.

Nej israelerna är ganska trötta på dessa raketer och vill ha ett slut på dem.
Frågan är hur det ska gå till.
Be dem sluta?
Man ber inte Hamas om någonting, man gör som de säger.
Fråga Gazaborna.

Finna sej i eländet?
Det är ju det man gör, år efter år, men allting har en gräns.
Fråga Sderotborna.

Nu börjar araber, Israels förvirrade vänster och övriga världens 'rättfärdiga' att pressa israelerna att gå hem för att sedan hoppas på det bästa.
Folk dör ju i Gaza...
Terrorbenägna araber och deras skuggor börjar gny och gneta – israelerna måste sluta förstöra Gaza och döda kvinnor och barn.
Ord och inga visor.

Försök nu vara lite ärliga - Hamas har sprutat raketer ut över Israels land närhelst det passat dem under lååång tid och ingen har sagt ett knyst.
Allra minst de som är mest högljudda idag.
Jag skulle skämts ögonen ur mej om jag på detta sätt tvingats visa upp min oförmåga att ta in hela bilden.
Om Hamas vill undvika flygvapnets upprensningsaktioner så behöver de bara välja bort raketerna med tillhörande ramper.
Kan det vara enklare.

Hamas har själva den stora förmånen att få välja.
De kan antingen sluta skicka iväg raketer mot hög som låg eller fortsätta gömma sej i underjorden och se sina medgazaner dö i striderna.
Så enkelt är det.
Det är Hamas som väljer om människor i Gaza kommer att dö.
Hamas valde att starta kriget och Hamas kan välja att avsluta det hela.
Sedan har vi ju det där med viljan förstås...

Sluta spänna musklerna och välj.
Piloterna i flygvapnet skulle välkomna att få komma hem till sina familjer till helgen men då måste Hamas först välja att avsluta sina äventyr vid avskjutningsramperna.
Lugnet skulle vara återställt på nolltid (hörde ni det i Säkerhetsrådet?).
Därefter skulle naturligtvis Israel kräva att raketer och andra vapen i Gaza skulle avlägsnas och göras obrukbara men det är kanske en annan historia.

De behöver inte välja bort elektriciteten de får från Israel.
De behöver inte välja bort bränslet de får från Israel.
De behöver inte välja bort medicinska förnödenheter de får från Israel.
De behöver inte välja bort allt övrigt Israel med en oxes envishet levererar till Gaza.
Bara välja bort raketerna som ju varken går att äta eller dricka.
Som sagt, kan det vara enklare.

De har ett val, inte mellan Abbas och Haniye, utan ett val mellan liv eller död.
Man kan dö av en israelisk flygattack men slänger de raketerna i havet (kanske inte så lämpligt vid närmare eftertanke) är chanserna att överleva oerhört mycket större.

Vilket val tror ni era barn föredrar att ni gör?



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ...

05 mars 2014

Moskva Bob


Kommer ni ihåg Bagdad Bob? 
Han var informationsminister hos Saddam Hussein vid tiden för USAs invasion av Irak.
Varje dag bjöd han på sina sprudlande beskrivningar av hur kriget framskred.
Alla visste att Bagdad i stort sett var intaget men Bagdad Bob berättade tvärsäkert och mycket målande hur irakierna galant förintade den ena amerikanska divisionen efter den andra.
Samtidigt kunde Bagdadborna själva kunde se från sina fönster hur deras stad snart var totalt erövrad.
 - Jag undrar vad som hände med den mannen i Saddams kölvatten?
Ett är säkert i alla fall, hans fan-club blev större än vad Putins någonsin kommer att bli. 

Nu har vi fått en ny Bagdad Bob eller snarare en Moskva Bob.
"Nej vi har inga soldater på Krim, det är bara några odefinierade lokala hemvärnsgubbar som hittat lite gamla militärkläder i en garderob och några överblivna vapen. 
De gillar Ryssland och har spontant gett sej ut för att skydda befolkningen från trakasserier".
Att militärfordon med ryska militära registreringsplåtar far omkring i området  – ja sån't händer...

Dessa 16.000 man kom alltså plötsligt från ingenstans och tar order av ingen.
Det är inte riktigt vad de själva säger när någon frågar men har Putin sagt att det är så så är det väl så.
Åtminstone i Putins värld.

Egentligen är det väldigt smart för hur skulle någon kunna begära några tillbakadraganden av Ryssland när de, enligt dem själva, inte ens är där.

Moskva Bob är född.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ...

22 februari 2014

Herr Dysterkvist

Före bantning och generell makeover.

Vanor kan lätt förvandlas till ovanor vilket Saeb Erekat är ett levande bevis på.
Han småhotar med ditten och datten för att hinta att han har famnen full av 'inside information' och att ingen borde komma på idéen att tvivla på hans förutsägelser.

Senast han lekte spågumma handlade det om att The Palestinian Authority skulle spricka om inte Israel ger dem vad de kräver.
Tidigare har det ofta handlat om det där fönstret.
'The window of opportunity'.
Hur många gånger har inte Erekat siat om att det just nu var sista gången detta fönster stod på glänt och därefter skulle den stora ödeläggelsen inträda.

Ett annat populärt ämne är intifadorna.
Om Israel inte följer de palestinska diktaten så kommer landet att ätas upp, alternativt brännas upp, av hiskliga intifador.
Erekat kan inte släppa denna för honom ljuvliga tanke så det är väl därför han upprepar den gång på gång.

Vill han skrämmas?
Vill han att folk ska betrakta honom som allvetande?
Vill han agera Gud Fader?
Speciellt det senare verkar tilltala Erekat enormt.

En liten person med stort ego är vanligtvis svår att tolerera, i Erekats fall – omöjlig att tolerera.
Som grädde på moset underhåller han oss med alla sina uppsägningar från jobbet medan han nästa morgon går till samma gamla  jobb som om ingenting hade hänt.
Kul prick.

Ska jag fortsätta "The Erekat Saga"?
Kommer ni ihåg Jenin-massakern som Erekat är pappa till?
Den är en av hans mest berömda skapelser som han mej veterligen aldrig behövt be om ursäkt för.
Erekat känner vid det här laget till ordens makt, att när de en gång är sagda så hjälper inga dementier i världen.
Orden har släppts fria och lever sedan sitt eget liv.
Detta anammade bl.a. BBC som drog ut det göttaste ur denna fabel tills den till slut självdog, förmodligen på grund av överexponering.

Under en enda månad, mars 2002, mördades 102 civila israeler i 16 olika terrorbombningar.
De flesta som stolt tog på sej ansvaret var från Jenin.
IDF insåg att det var nödvändigt att vända den trenden och eftersom de av erfarenhet visste att vackra ord inte skulle ha någon effekt så beslöt de att gå in i Jenin och hämta ut de skyldiga.
Jag känner en kille som var med och han berättade att i stort sett hela staden var minerad så de var bl.a. tvungna att skjuta på både soptunnor och papperskorgar för att undvika att själva bombas sönder och samman.

Resultat: 52 döda palestinier (varav 46 var vuxna män) samt 23 döda israeler.
Man kan på goda grunder antaga att dessa 46 vuxna palestinier var stridande män eftersom, trots att det var vår i luften, det inte var direkt läge för varken promenader eller picnic.
Naturligtvis är 52 plus 23 alldeles för många unga människoliv som fick ett brutalt slut men Erekat satsade ordentligt, han satsade på 500 (eller 523 som han själv säger på videon här) och de uppgifterna förvränger naturligtvis bilden ganska rejält.

Detta om Erekats bidrag till historien som gjort honom berömd i vissa kretsar medan andra äntligen fått upp ögonen för hans rätta ansikte.
Ansiktet av en kameleont som genom ena mungipan ljuger och förbannar samtidigt som han genom den andra småflörtar med tjejerna på CNN och BBC för att vara säker på att bli inbjuden igen.

Du kan läsa en genomgång av vad som verkligen hände i Jenin här men framför allt – ta allt vad Erekat säger med en ordentlig nypa salt för Erekat kommer du aldrig att slippa – han är en överlevare av Guds nåde.
Hans 'fingertip feeling' sviker honom sällan och han vet exakt hur långt han kan gå innan sörjan han slänger ur sej kommer att kleta ner honom själv.
Jag skulle inte vilja säga att han är en Guds gåva till mänskligheten men säkert en gåva till den palestinska generallögnen.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ...